Nu är jag färdig speciallärare i matematik och vi har publicerat vår uppsats på Diva vid Stockholms Universitet.
För några veckor sedan skrev jag ett inlägg i skola363 med uppsatsen som grund. Här sammanfattas reflektioner jag hade när jag skrivit klart:
Vill du läsa hela uppsatsen ligger den nu ute på DIVA vid Stockholms Universitet:
http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:935657/FULLTEXT01.pdf
Två år sedan jag skrev här sist men tänkte damma av sidan lite kort så här på årets andra dag.
2016 ser jag fram emot som året då jag blir färdigutbildad speciallärare. Vägen dit har varit lång.
Först ett år för att skriva en förberedande uppsats på kvartsfart i specialpedagogik på grundläggande nivå. Som lågstadielärare av den gamla sorten skulle jag annars inte ha behörighet att söka in var budskapet när vi sökte. Reglerna ändrades lagom till uppropsdagen men då valde jag och de flesta med mig ändå att fullfölja vårt förberedande år. Detta har jag inte ångrat, uppsatsen jag skrev gav mig många insikter som jag har praktisk nytta av i min skolvardag.
Därefter tre år på halvfart på speciallärarlinjen, inriktning matematik. Mycket ny kunskap och erfarenhet, tre spännande, utvecklande och intensiva år parallellt med att jag även börjat arbeta som speciallärare. Om allt går vägen med min slutuppsats blir jag äntligen klar i maj efter fyra år.
Att välja att studera vidare när man som jag har arbetat länge är utvecklande både för yrkesrollen och den egna personliga utvecklingen. Jag har haft möjlighet att gå ner i arbetstid vilket också gett mig tid för den så nödvändiga reflektionen. Du som funderar på att läsa vidare – slå till! Vi behöver bli fler och det är visserligen motigt ibland men mest kul!
Mitt bloggande är och kommer nog ett tag till förbli sporadiskt. I dag anmälde jag mig i alla fall till bloggen skola365 så ett litet blogginlägg får det åtminstone bli när uppsatsen är klar! Att vara en del av det utvidgade kollegiet på sociala medier ger mig mycket inspiration och tänk att man kan hoppa in och ur med sitt engagemang beroende på tid och lust!
Ännu ett SETT-besök är över för mig. Tredje året nu och det börjar kännas som en vana, en manifestation i skolsverige av vilja till att tänka nytt och tänka fritt. För andra året i rad har vår skola studiedag så vi alla lärare kan gå och bli inspirerade av det moderna lärandet, diskutera med varandra och förhoppningsvis plocka upp diverse godbitar att ta till oss.
Katarina Lycken Rüter, alias @klycken pratade om hur hon låter någon av sina elever skriva en sammanfattning eller lyfta det viktigaste från lektionen. På så sätt kan vi som lärare få syn på hur eleverna uppfattade lektionen, ibland stämmer det med lärarens intentioner, ibland dyker något helt annat upp. På samma sätt tänker jag om detta blogginlägg. Jag sammanfattar mina intryck och lyfter något kort jag tycker var viktigt, något jag vill ta med mig. Samtidigt sätter jag ord på mitt eget lärande och reflekterar tillsammans med andra. Min tolkning var kanske inte alls samma som någon annans eller föreläsarens. Synligt lärande för våra elever, synligt lärande för oss pedagoger. Jag ser fram emot alla blogginlägg och tankar som jag vet kommer att explodera från krutdunken : Den svenska lärarkåren!
Det jag vill lyfta från Katarinas föreläsning är viljan att se klassrummet som ett växthus. Elever som uttryckte att de kan utveckla en tanke tillsammans under lektionen och att man inte behöver ha en färdig tanke innan lektionen. HURET kan ibland vara viktigt för att nå alla elever. Med våra digitala hjälpmedel möjliggörs ett friare och mer kreativt HUR om vi bara ser möjligheterna.
Malin Broberg inspirerade om ett coachande arbetssätt som innehåller de viktiga ingredienserna :
aktivt lyssnande,
öppna frågor,
tilltro till eleven,
planera och sätta mål
skapa medvetenhet.
Ser vi läraren som en GPS eller en person som lär eleverna att faktiskt använda sig av kartan? Hur kan vi få eleverna att blomma?
Vad behöver du just nu? Denna fråga kan vi komma långt på.
Camilla Askebäck Diaz, alias @Askeback inledde min, och många andras dag med att lyfta hur vi kan tänka utanför appen med kreativitet och fantasi. Man kommer långt bara med en Ipad kopplat till en projektor. Det behöver inte alltid vara ett så stort steg, tveka inte. Nytänkande gynnar eleverna!
Att visualisera och simulera skapar nyfikenhet!
Alla underbara app-tips hittar man på @skebacks twitterkonto redan nu.
SETT innebär också mycket köande, ännu mer köande och en väldans massa mingel. I vimlet stöter man på både gamla och nya bekantskaper, kul! Spännande samtal och diskussioner. I år såg jag också till att ha lite mer luft i programmet för att få tid till även detta. Smart drag känner jag!
Från min egen skola hade kollegorna Maggan och Marianne en kort föreläsning i en monter om alla de möjligheter som finns i och med IKT i samband med gravt handikappade barn. De visade på hur IKT kan öppna för ökad delaktighet och lärande när förutsättningarna är extra svåra. Inspirerande med möjligheter som öppnar sig och extra kul att få lyssna till sina egna kollegor. Ibland behöver vi inte gå så långt för att hitta nya vägar, bara vi skaffar oss tid att lyssna till varandra.
Lyhördhet, nytänkande, vilja och glädje får bli de ord som sammanfattar intrycken från min SETT dag 2014.
Hej på era alla digitala vänner!
Här kommer min första uppgift i samband med det digitala skollyftet. En beskrivning av mig och varför jag vill vara med här.
Vem är jag?
Lågstadielärare i Stockholm. Har arbetat sedan -89 så en väldans massa år blir det! Nu läser jag på halvfart till speciallärare med matematikinriktning. I våras skrev jag en uppsats om inkludering.
Varför har jag anmält mig till digitala skollyftet?
Det utvidgade kollegiet ger mig ständigt så mycket inspiration. Jag vill vara en del av detta och med nyfikenhet tänker jag hoppa in där så känns rätt.
Vad är min historik runt det utvidgade kollegiet?
I februari 2012, på sportlovet ,startade jag en särskild skolsida på Facebook för att samla alla skolsidor som jag såg började dyka upp.
Ett par månader senare började jag twittra och ytterligare ett par månader senare skapade jag en blogg för att ha möjlighet att ibland dela tankar längre än 140 tecken.
Vad tänker och tycker jag mer då?
Jag vill prova och testa och lära mig nytt. För att komma igång är det lika bra att börja med det lilla och det enkla utan krav på att det ska vara perfekt. BRA NOG är bättre än att inte göra alls. Prestigelöshet kommer vi långt på och att dela med sig och lära av varandra är en väg till utveckling.
Här är några saker jag blir glad av att läsa om inom specialpedagogiklitteraturen:
En skola för alla, tanken med inkludering och allas lika värde, att sätta barnet i centrum, lyssna till barnet och att alltid utgå från hur vi i skolan kan ordna det så bra som möjligt för elever i behov av särskilt stöd genom att fokusera på att anpassa miljön.
Ibland behöver vi lärare ta två steg åt sidan och titta på vad vi själva gör. Vi behöver perspektivisera vår verksamhet. Vad i vår egen verksamhet kan vi faktiskt förändra? Tiden spelar stor roll här, tiden att mötas och tiden att reflektera. Men också viljan att försöka, vilket hänger ihop med tiden. En stressad lärare med fulltecknad agenda har ofta inte möjlighet att prioritera reflektion och perspektivisering. Jag tror bergfast på att de allra flesta lärare självklart verkligen vill göra sitt absolut bästa. Om man sätter eleven i första rummet innebär det också att ta sig tid att lyssna in eleven. Hur ser du på din situation? Har du några förslag till vad vi skulle kunna prova för att få det att fungera? Eleverna behöver kunna känna att de litar på oss och att vi verkligen vill hjälpa. Om vi lyckas bygga upp en tillitsfull och ömsesidigt respektfull relation till eleverna är en god grund lagd att arbeta vidare ifrån.
Jo, det är lätt att säga hör man ibland då. Det där är ju bara visioner. Så fungerar det inte i verkligheten. Visioner som kan liknas vid messianska uttryck, något eftersträvansvärt som vi alla vill uppnå. Dessa drömmar vill jag få ha kvar. Efter 23 år i läraryrket har jag mina visioner och drömmar kvar. Jag vill också tro på att visioner kan förverkligas. Somliga skulle kunna kalla detta att vara naiv, och kanske tvingas man då linda in sin optimism i några ” men” och ” fast” för att inte verka helt världsfrånvänd.
Kan det vara så att viljan att se möjligheterna istället för svårigheterna gör att man uppfattas som naiv?
En viss mått av naivitet behövs kanske då för att prova. Att börja en mening med ”problemet är..”är sällan fruktbart.
Mer fruktbart då att fokusera på vad som skulle kunna fungera, vad som fungerar och att tänka så långt som möjligt från ett optimistiskt perspektiv.
Min farfar symboliserar optimismen för mig. Nu är han inte längre vid liv. Minns när han tittade upp mot en himmel fullkomligt full av mörka moln och konstaterade att det fanns en liten, för oss övriga närmast obefintlig blå strimma där. Han valde alltid att fokusera på det ljusa och goda i tillvaron. Han valde att inte se de mörka molnen.
Vi ska inte blunda för molnen, de finns och vi kan inte förneka dem, i vissa fall gör de oss blöta, ibland kan vi mildra dess effekter med paraply. Men fokuserar vi på den lilla blå strimman istället för risken att vi blir lite blöta kanske vi ser fler blå strimmor på himlen.
När visioner möter verkligheten – kan de mötas,stötas och blötas
I morgon har vi upprop på skolan. För mig blir det första uppropet på över 20 år utan att ha klassföreståndaransvar. Då jag ska börja studera till speciallärare detta läsår kommer jag endast arbeta deltid på skolan. Mitt uppdrag på skolan blir att gå in och stötta där behovet finns och säkert vikariera lite här och var på skolan.
Det där förväntansfulla och lite oroliga pirret som jag brukar känna så här kvällen före skolstart infinner sig inte alls. Att vara klassföreståndare innebär mycket glädje och möjligheter i sin alldeles egna grupp.
Klassföreståndarskapet är också förenat med mycket ansvar och administration. Det här blir så extra tydligt för mig nu när jag inte ska ha egen klass. Varför läggs så många uppgifter per automatik på klassläraren? Vi borde bli ännu bättre på att fördela arbetet jämnt mellan alla på skolan. En bra bit på väg har vi kommit på vår skola och många andra skolor då lärare tack och lov samarbetar generellt mycket mer nu än förr. Hörde en fråga från en kollega till en annan (lite stressad) kollega : Är det här en jag-fråga eller en vi-fråga? Säg till när du behöver hjälp så kommer vi! Det är precis så vi gemensamt måste tänka. Ensam är inte stark men tillsammans klarar vi mycket.
Tyngden över alla praktiska sysslor förmörkar lätt kreativiteten. För att tänka fritt och kreativt behöver vi ibland ha hjärnan fri. Att lärares dokumentationsbörda måste minska kan alla i skolans värld hålla med om. Ett förslag till våra politiker vore att utlova – och fixa! – administrativ personal som kunde avlasta lärarna lite. All administration kan inte tas bort men frågan är om det är just klassläraren som måste göra det?
Barn gör så gott de kan Barn gör så gott de kan Barn gör så gott de kan
Här finns nu vår uppsats i specialpedagogik som jag och Ulrika Pettersson har skrivit vårterminen 2013. Ämnet är inkludering, vi fokuserar på klasslärare och vi fokuserar på relationer. Här kan du läsa några utdrag ur uppsatsen, blir du nyfiken och vill läsa hela klickar du på någon av länkarna ovanför. Trevlig läsning!
För att möta elevers olikheter i en skola för alla krävs att lärare skapar goda relationer till elever och föräldrar. Läraren måste även ha goda kunskaper om arbetet med elever i behov av särskilt stöd. Det är också viktigt att resurser tillsätts.
Denna undersökning visar att synen på inkludering inte skiljer sig markant bland våra respondenter. Det finns en vilja bland lärarna att arbeta inkluderande. Det som hindrar dem handlar till stor del om organisation och tillgång till rätt resurser. Svårigheter som lärarna upplever är brist på tid och brist på stöd. Dessa upplevelser kan se olika ut.
Lärarna i vår studie efterlyser utbildning och utökad kunskap, handledning och stöd från skolledningen. Samarbete mellan kollegor och mellan skola – föräldrar framhålls som betydelsefullt i inkluderingsarbetet. Vikten av att lyssna på barnet och att utgå från varje enskild elevs behov uppmärksammades också som framgångsfaktorer för att lyckas inkludera elever i behov av särskilt stöd.
”Barn gör så gott de kan.
När de inte kan bättre måste vi komma på varför, så att vi kan hjälpa dem”.
(Greene, 2003, s.280).
•Specialpedagogisk sensemaking Det nära lärarskapet är något av en hörnsten i skolans specialpedagogiska organisering, och utan en nära relation mellan lärare och individ vid situationella skolsvårigheter får man svårt att lyckas i detta arbete.
•Specialpedagogisk tooldropping I just specialpedagogiska sammanhang ses ofta tydliga strukturer och återkommande rutiner som närmast oundgängliga inslag. Så å ena sidan måste de yttre strukturerna vara tydliga och starka för att hjälpa och skapa stadga för många elever. Å andra sidan kan alltför starka strukturer och generella regler få svårt att omfatta mångfalden av elever, eller snarare ge utrymme för allas olikheter.
•Specialpedagogisk mindfulness Att söka avvärja elevers situationella skolsvårigheter innan de uppstår, genom att om inte veta så åtminstone ana vad som kan följa på en händelse Att vara uppmärksam på sådant, oftast till synes små detaljer, som kan göra stor skillnad.
(Gerbo, 2012)
Gerrbo myntar begreppet ”situationella skolsvårigheter”. Med det menas sådant som föranleder specialpedagogiska eller särskilda insatser. Dessa svårigheter är direkt förknippade med skolan och skolsituationen och visar sig inte i elevens hemmiljö eller på fritiden.
Utmaningen att se elevers olikhet som resurs, blir det redskap som krävs för att lyckas skapa skolan för alla. Den omskapade retoriken lyder, att först när pedagogerna kan se olikheten som en resurs, blir det möjligt för alla elever att få delaktighet och acceptans. Har man ett inkluderande perspektiv, frågar man sig istället följande: Vad är det i skolan som har hindrat dessa barn att få utbyte av sin skolgång? (Assarson 2007)
Empati är ett av de viktigaste arbetsredskapen för inkludering (Skolverket, 2009, s. 82).
För att skapa goda förutsättningar för inkludering krävs också tillit. Precis som att ordet tillit skrivs likadant åt båda håll behöver tillit i praktiken komma från båda håll.
Lärarna i vår studie efterfrågar tillit från skolledningen. Där samarbetet har fungerat bra och man som lärare känt sig lyssnad på från skolledningen, är det lättare att arbeta med inkludering. En rektor i vår studie uttryckte att lärare inte alltid ber om hjälp på ett konstruktivt sätt. Vi menar att lärare behöver be om hjälp tydligare, visa vad man ser och vad man behöver inför skolledningen
En tillitsfull relation mellan föräldrar och skola där båda parter visar ödmjukhet och respekt inför varandras kompetens, gynnar alltid eleven. Vi måste lyssna på föräldrarna och deras kunskap om sitt barn. En bra grogrund för ett samarbete är att föräldrarna lyssnar till lärarna då barn kan vara olika i olika sammanhang. Vi måste lyssna och lära av varandra. Lärare behöver också möta föräldrar respektfullt. De kan uppleva en sorg över att deras barn är i situationella skolsvårigheter. Det är viktigt att vi förstår det bakomliggande mekanismerna till ett beteende; både hos föräldrar och elever. Vi anser att man i högre grad bör flytta fokus från elevens svårigheter till lärarens pedagogiska arbete med eleven. Inkluderingstanken bör alltid utgå från den enskilda eleven och hur pedagogerna i skolan kan hjälpa eleven.
För att på bästa sätt kunna hjälpa, måste vi lyssna på eleverna. Greene (2008) skriver att eleven är en del av lösningen. Man har ett gemensamt problem som behöver lösas. Barn med problemskapande beteende behöver vuxna som kan lära dem strategier och färdigheter för att klara krävande situationer. Med ett öppet sinne och en vilja att lyssna och med utgångspunkten att alla gör sitt allra bästa utifrån just sina förutsättningar, kommer vi en lång bit på väg.
Barn gör så gott de kan, föräldrar gör också så gott de kan och även vi lärare gör så gott vi kan!
Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv!
Astrid Lindgren
